Erika Fredlund

Kan jag skicka brev till himlen, pappa?

Kategori: Allmänt

Idag fick jag träffa dig. För sista gången. 

Du låg där, i kistan, iklädd din favorittröja. 

Din bajentröja. 

Du låg där, men du var dig inte lik. 

Illamåendet kom när jag stod där. Kände mig svimfärdig. Men jag stålsatte mig. 

För idag, pappa, idag var det sista gången jag fick se dig. Se ditt vackra ansikte. Hur olik dig själv du än var, så var det fortfarande du. 

Jag hade bestämt mig. 

Hur jobbigt det än skulle vara, så skulle jag gå in i det där rummet. För din skull.

För min egen skull. I mitt huvud har du inte varit död. 

Du har fortfarande legat på Byle och väntat på att jag ska komma hem. 

Hem från Thailand. 

Men jag hann inte hem. 

Efter 3 dagar på andra sidan jorden fick jag det där samtalet. Att du, efter att ha hört mitt röstmeddelande där jag förklarade hur mycket jag älskar dig, tog ditt sista andetag. 

Jag hann inte hem pappa. Förlåt för det. 

Jag går sönder inombords när jag tänker på hur gärna jag hade hållit din hand. Hela vägen. Till slutet. Men jag hann inte. 

Den 24 januari hade jag en magkänsla. En magkänsla som sa att jag skulle boka ett flyg hem. 

En magkänsla som sa att jag skulle till dig. 

Jag kollade ut ett flyg, pappa, som skulle ta mig hem. 

Hem till dig. 

Men du orkade inte mer. Du förtjänade vila. Du förtjänar vila. Du var värd så mycket mer än det du fick i slutet. 

Du var okontaktbar. 

Du kunde inte prata. 

Prata som var det bästa du visste. - förutom när du var arg på mig. För då var du alltid tyst. Du var alltid tyst tills jag bad om ursäkt. 

Och när min ursäkt hade kommit, så kramade du alltid mig. 

På det där sättet som bara du kunde. Hårt, och lite för länge. Tills du kände att jag slappnade av. 

Då släppte du. Ibland pussade du mig på kinden när du hade släppt mig.

Jag kommer aldrig att få krama dig igen. Jag kommer aldrig mer att få den där pussen på kinden. 

Jag kommer aldrig att få ligga nära dig i soffan och kolla på fotboll. 

Jag kommer aldrig att få höra dig skratta igen. Ditt bubblande skratt, som smittade av sig på alla som fick äran att höra det. 

Jag kommer aldrig att få berätta för dig när du ska bli morfar. Jag kommer aldrig att få se din reaktion, din lycka. 

Du kommer aldrig mer kunna bli arg på mig när jag gråter över onödiga saker. 

Men pappa. 

Jag vill tacka dig. 

Jag vill tacka dig för att du lärde mig att ha skinn på näsan. Jag vill tacka dig för att du alltid var lojal, vad det än gällde. Jag vill tacka dig för att du alltid har skyddat mig och Victoria. 

Jag vill tacka dig för att du alltid har ställt upp. För att du alltid fanns ett samtal bort. 

För att du alltid sa att du älskade mig, hur dum jag än var. Jag vill tacka dig för allt du gett mig i livet. 

Jag vill tacka dig för att du godkände Niko, att du tyckte om honom. Du som sällan tyckte om killar jag träffade. För du vägrade se mig sårad. Men du godkände honom. Och han kommer att ta hand om mig, pappa. Men det vet du redan. 

Tack för att du har lärt mig om livet. 

Om fotboll.

Tack för att du presenterade Hammarby för mig. 

Tack för att du var den absolut bästa pappan man någonsin kan tänka sig. Tack för att jag fick falla i dina armar, och tack för att du alltid hjälpte mig upp igen.

Jag vill tacka dig för att du aldrig dömde mig, hur mycket samtal ni än fick av polisen. Jag vill tacka dig för att du aldrig sa upp dig från papparollen, hur mycket jag än gick dig på nerverna och hur mycket jag än gjorde för att putta bort er.

Tack för att du alltid orkade.  

Tack för att du alltid har velat mitt bästa. Tack för att du var stolt över mig. 

Jag vill tacka dig för allt du var. 

Lojal, omtänksam, rolig, stolt, stor, beskyddande. Och så mycket mer än så. 

Pappa. Jag kommer aldrig kunna tacka dig. Jag kommer aldrig kunna se dig i ögonen och säga tack. Och det gör så in i helvete ont. Hjärtat värker. Det smärtar. Huvudet sprängs. 

Vem ska jag nu prata Bajen med? 

Vem ska jag nu ringa om allt jag undrar över? 

Vem ska jag nu vända mig till? 

Vem ska jag nu krama om när jag har varit dum? 

På fredag, mindre än 2 dagar kvar, är din begravning. Jag önskar att jag kunde hålla din hand. 

Du fick mig att känna mig älskad, och du fick mig alltid att känna mig värdefull. 

Du var min bästa vän. Du är fortfarande det. Glöm aldrig det. Du är min förebild. 

På fredag. Efter det, säger dom, börjar sorgearbetet. Jag önskar att du kunde tala om mig för hur jag ska göra, vad jag ska göra. 

Pappa. Hur ska jag kunna lära mig att existera i en värld där du inte längre finns? Jag vill inte det. Varje gång jag tänker på det, dör en del av mig. 

Kommer jag att kunna skicka brev till himlen, pappa? 


Jag vet att du förmodligen sitter bredvid mig nu. Att du håller om mig. Att du pussar mig i pannan. Jag vet att du skulle ha sagt att jag ska vara stark. Att jag klarar mig. 

Jag lovar dig, pappa. Jag kommer att fortsätta göra dig stolt. Jag kommer fortsätta att göra allt det vi tyckte om att göra tillsammans. Jag lovar att jag kommer klara mig. 

För med dig, i mitt hjärta, i mitt minne, är allt lite lättare. 


Idag fick jag träffa dig. För sista gången. Men jag kommer att leva för dig. För allt du trodde på. 

Jag saknar dig. Det kommer aldrig gå över va, pappa? 

Jag älskar dig. Över hela mitt hjärta. Jag älskar dig mer än vad jag någonsin berättade för dig. Men nu vet du, pappa. Jag älskar dig. Över allt annat. 



(null)




Kommentarer


Kommentera inlägget här: