Erika Fredlund

Ett öppet brev

Kategori: Allmänt

 

I samma sekund som jag pussade på dig och sa "sov gott Burri", så förstod jag att det skulle vara den sista gången jag såg dig.Det var den sista gången jag skulle få hålla dig i min famn, känna din värme. Det var även den sista gången jag skulle få viska att jag älskade dig. 

Det är nog många som inte förstår kärleken jag känt för dig. Som inte förstår känslan jag känner över att du är borta. Och det är nog inte heller många som förstår den saknaden och tomheten jag känner inombords när jag tänker på dig.
När veterinären sa "det kan komma en nervryckning, eller ett andetag. Men jag har lyssnat på Busters hjärta, och Buster finns inte med oss längre" - då hyperventilerade jag i en ren panikångest. Jag ville inte släppa dig, jag ville inte gå.
Jag ville inte sluta hoppas på ett mirakel, jag ville inte sluta tro att allt skulle bli bra. Jag ville inte förstå att var borta.
Jag ville inte lämna dig på golvet, jag ville tro att du bara sov. Att du snart skulle vakna och le på ditt speciella vis.
Du vet kvinnan som kom ut med valpen när vi stod och väntade på sköterskan? Den kvinnan hatar jag. För hon såg så lycklig ut med sin nyfunna vän, som hon får spendera ca 12 år med. Och där stod jag, med smärtan i kroppen och vetskapen om att dina 13 år var förbi.

Du var klumpig och du var lat. Det var ju inte direkt dig man tog ut på en powerwalk. Men du var du, du var den vi skrattade åt, sen dag ett. Du var den som alltid välkomnade mig hem med ett ca 10 minuters konstant skall. Du var den som oftast låg i sängen, och när man kröp ner bredvid ville du alltid ligga nära. Du var den som ibland böjde huvudet och log med tänderna, så att vissa trodde du var arg. Du var den som alltid rullade när var trött och som alltid la dig ner raklång när du inte fick gå dit du ville.

Du måste ha varit rädd, livrädd. För sprutorna, för mitt hyperventilerande och för mammas tysta gråt när hon försökte hålla det inne. Pappa var inte där - det gick inte. Men det betyder inte att han inte älskade dig, för det gjorde han. Mer än du förstår. Victoria kom ju innan, och ni fick säga hejdå emellan hennes tårar. Du fick pussa på Diesel en sista gång.

På något sätt var det som att du visste något vi inte förstod - att du var redo. Du var redo att släppa taget, du var redo att träffa Zorro igen. Och hur mycket det än smärtar, så vet jag att det var rätt. Du var mer redo än vad vi var. Du var redo att somna. Att slippa smärta. Du var redo att inte känna. Och det var du värd.

I samma sekund som jag pussade på dig och sa "sov gott Burri", så förstod jag att det skulle vara den sista gången jag såg dig. Men jag förstår också nu att du var redo för nästa liv. Någonstans, återförenad med din bästa vän.
1 dag utan dig har gått - men för mig känns det som så mycket längre.
Jag älskar dig, så otroligt mycket.
Sov gott Burri. Vi ses snart igen!

 

 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: