Erika Fredlund

We should dance our troubles away

Kategori: Allmänt

Efter gårdagens inlägg ramlade respons in. Jag skrev bra, jag var fantastisk och jag var grym. Även om de orden är helt otroliga att få, och även om jag blir lycklig enda in i själen över att folk la ner tid på att läsa det jag hade att säga, så kände jag mig ändå inte riktigt klar. Men efter min promenad med syster och hundar så kändes livet lite enklare. Ni vet, en syster är en frizon där man får andas ut. 

Just nu går jag runt dansande hemma och städar. Kände att jag var tvungen att göra någonting för att sysselsätta min uttråkade kropp. 
Mamma var idag hos läkaren, blev sjukskriven i två hela veckor pga sin dåliga rygg. Nu är hon pumpad på morfintabletter och hon är även hon uttråkad. 



 

Tjockisen

Kategori: Allmänt

Allt fler har hakat på trenden som består av träning, hälsa och viktnedgång. Instagram-konton, hashtags som aldrigvila och bringfit. Hyllningar och tips. Matbilder och muskler. Jämförelser, redigeringar, filter och selfies. 
En ständig tävling om vem som ser bäst ut i yogabyxor. En ständig hets och en ständig press att alltid prestera snyggt och bra framför en kamera. Spendera timmar på gymmet för att få en bra bild, filma och klippa ihop.  
Trots att träningen bidrar till ett bättre leverne och ett sundare liv, så har dock träningen en baksida som inte alla vet om. En baksida som inte består av hyllningar och kärlek till gymmet. 

Hur jag ska förklara är oklart, då jag själv är så ny inom området. Men då jag själv har sett den mörka baksidan av träningen så känner jag att det är ett bra tillfälle att ta upp det, och att ärligt och naket berätta om saken. 

Som ni alla vet var min smalaste period då jag kom hem från min vistelse i Spanien. I Spanien såg dagarna ut på det sättet att jag och Erica promenerade ca 30 minuter i uppförsbacke till skolan på morgnarna, 30 minuter hem. På eftermiddagarna var det samma promenad upp för att damma av ett svettigt gympass vid skolan, och sen dessa 30 minuter hem igen. Jag var som sagt i min smalaste form då, när pappa knappt kände igen mig på Arlanda och då familjen var orolig för mig. Jag bröt ihop varje dag hemma, med känslan av att min spegelbild visade en tjockis. Jag orkade inte gå ut, jag stannade hellre hemma. Jag ville inte möta folk, jag tränade inte. Jag grät. Jag föll ihop i min mammas armar i ren förtvivlan över att jag var tjock, samtidigt som hon grät över att jag var på väg att bli sjuk. Sjuk som i anorektisk. Min personliga tränare, Lovisa, tog denna period väldigt seriöst och pratade med mig ofta om att mitt beteende var tvunget att brytas så fort som möjligt. Min syster skällde ut mig, en dag när jag orkade ta mig ut på en promenad med henne. Hon bankade liv i mig, sa som det var och fick mig att vakna upp. Fick mig att förstå vart jag var på väg. Den dagen grät jag också, men den dagen grät jag för att jag visste att jag skulle rädda mig själv. 
Jag tog mig upp, på mina svaga ben, pallrade mig till gymmet och började bygga upp mina muskler igen. Dag för dag, steg för steg. Framåt, utan en tanke på att se tillbaka på det gamla. 

Jag var tvungen att förstå vad jag gjorde med min kropp, och vad som hände med mitt psyke under tiden. Jag kollar mig i spegeln just nu, och inspekterar mina muskler. Konturerna på mina ben, en rumpa, stora armar med synliga muskler, en rygg som går att flyga med. Och jag är stolt. Jag känner mig inte tjock, jag känner mig inte bulkig. Jag känner mig som mig. 
 
Jag gör inte det här för någon annans skull. Jag vill inte tillfredsställa någon annan. Vad andra tycker angår inte mig. Jag vill vara jag, träna för att jag vill och vara snygg för att jag själv vet att jag är det. Det måste ni förstå! 

Ställ dig framför spegeln, och förstå att den kroppen du har, är det vackraste som finns. Se på dig själv, och inse att du är du, och att ingen kan ta det ifrån dig. 
 
Träningen kan gå överstyr, det har jag bevittnat på tre olika håll. Men man måste själv förstå det, och man måste själv veta om att det händer. 
Man får ställa sig frågan "Är det värt det?"