Erika Fredlund

min historia

Kategori: Allmänt

Efter många funderingar på ifall jag ska stänga ner bloggen och bara ta hand om mig, valde jag att behålla den. Jag har många människor att tacka, och många av de är er som har läst och följt min resa sen början.
För ett tag sen, skrev jag om mitt liv, till en liten del. Varför jag valde att träna, hur det kommer sig att jag ser hårt på mobbning och så vidare.
Jag kände nu, när jag var på väg hem från gymmet, att jag skulle ge er en klarare bild av hur jag är, vem jag är.
Jag är Erika, men det visste ni redan. Vad ni kommer få veta nu, vet redan de flesta. Men att skriva av sig, när man känner smärta, är bra, har jag hört.
Idag fick jag minnesbilder från min barndom, och blev direkt ledsen. Smärtan jag känner nu, kan inte jämföras med den jag kände då. Inte på långa vägar.
Varje dag, från att jag var 6 år, levde jag i ovissheten av vad som skulle ske den dagen.
Glåporden ligger fortfarande kvar i mig. De ärr som uppstår när man blir mobbad, försvinner inte. Jag har fått lära mig att leva med det. Jag var överviktig, det vet jag. Jag åt för mycket, och alldeles för onyttigt. Men trots att jag satte mig själv i en sits som tjock, behövde jag inte höra det från andra. Innan mobbningen tänkte jag inte på att jag var olik alla andra runt omkring. Att jag var tjockast i skolan gjorde mig ingenting, förrän folk började påpeka det.
Folk förstår nog inte, att även ett skämt, kan ta skada på mig.
Jag är starkare idag, jag har lärt mig att vända ryggen till. Men även om jag är starkare, finns det fortfarande en tunn vägg som ganska enkelt kan rasa, om någon säger något.
Att vara mobbad, att höra "fetto", "tjockis", "gris" och "får du ens plats i en säng?", varje dag, önskar jag inte ens min värsta fiende. Det finns en gräns, och den överskred många i min närhet.
Självklart hade jag vänner, vänner som inte brydde sig om vad alla andra tyckte, vänner som älskade mig ändå. Men dessa vänner sa sällan ifrån, när glåporden regnade över mig. Jag antar att det var för att de inte visste hur de skulle göra. Jag skämdes. Jag ville inte berätta hemma vad jag blev utsatt för. Jag trodde att jag skulle göra mina föräldrar besvikna. Mamma skyddade mig, sa att jag inte var tjock, för att göra mig gladare. Varje gång hon sa det, gick jag till skolan med nytt självförtroende och ett leende. Så fort jag klev innanför dörrarna till skolan, stampade folk på mitt självförtroende, spolade ner det i toaletten och jag grät ännu en gång. Grät för att jag hatade mig själv, hatade mitt liv och hatade alla som förstörde det.
Jag började må riktigt dåligt psykiskt, ville inte gå till skolan, ville inte prata med folk. Jag började skära mig i handlederna, för att jag ansåg att jag förtjänade smärta.
Idag inser jag att det var mobbarna som förtjänade smärta. Ren och skär smärta. En spark i ansiktet, utslagna tänder och en bruten nacke.
Min familj älskade mig, precis som jag var, och min syster gjorde allt för att skydda mig mot alla.
När jag började 7an, visste jag att jag var tvungen att tuffa till mig om jag skulle klara mig på högstadiet. Jag började hota folk till livet, var det ett bråk var jag oftast i mitten, jag lyssnade inte på lärarna, och jag klättrade väldigt snabbt högt upp på respektens stege. Alla ville vara med mig, för ingen ville råka ut för mig. Jag rånade butiker, var med i slagsmål, började röka på heltid, drack mer alkohol än de flesta andra i min ålder, testade en drog eller två, slogs mer. Folk var rädda för mig. Höjde jag handen, för att hälsa, kunde folk springa.
Jag var, var jag trodde, lycklig då. Att jag för en gångsskull var den som mobbade, och inte blev utsatt. Men idag förstår jag, att alla de som jag mobbade, kände precis som jag gjorde i mina tidiga år.
Jag förstörde min mamma, som inte kunde äta på grund av mig. Hon var för stressad, för rädd. Så fort jag lämnade huset, såg hon alla scenarion framför sig. Polissamtal, död eller i bråk?
Hon fick hjärtproblem, och jag märkte det inte ens. Jag var för egoistisk och dum, att jag knappt märkte att hon var så smal att hon att hon åkte in på sjukhus.
Efter två år, inne på den hemska stigen som kunde ha varit min död, valde jag att vakna. Jag tog tag i mitt liv, mina studier och min familj. Idag, står jag min familj närmare än jag någonsin gjort. Jag och min syster, som förr hatade varandra, är så lika att vi ibland blir förvirrade. Jag älskar min familj för mycket. Så mycket att det gör ont i mitt hjärta. Så mycket att jag i detta ögonblick gråter ner på datorn. Allt jag har utsatt dom för. Det finns inga ursäkter i hela världen, som kan göra de åren bättre. Jag var hemsk, och det erkänner jag. Och jag tänker inte skylla det på någon annan än mig själv. Mobbarna stod för min brist på självförtroende och de stod för mitt självhat. Men de står inte för att jag valde att bli precis som de. Det var mitt eget val, min väg jag valde att gå.
Jag tror inte att jag hade varit den personen jag är idag, om det inte vore för det jag gick igenom under min barndom. Jag är stark nu. Jag kan slå, om det är nödvändigt. Jag kan döda en person, om jag känner att det behövs. Jag kan älska mig själv, för den fantastiska resa jag har gjort med min kropp.
Träningen var som en räddning i sig. Jag var fortfarande överviktig, fram tills i våras (2012), då jag valde att ta tag i det. 15 kg senare, är jag lyckligare än någonsin. Jag älskar min kropp, jag älskar mig själv och jag älskar att jag inte är död. Det var många sätt som hade kunnat döda mig förr. Men nu, nu är jag starkare än någonsin. Både fysiskt och psykiskt.
Det finns inte en enda människa som kan ta det ifrån mig!

Kommentarer

  • Ericah säger:

    Du är fanimej bäst, jag älskar dig, oavsett vad!

    Svar: jag älskar dig så det gör ont!
    Erika och Erica

    2013-01-14 | 20:18:39
  • Sofie säger:

    Du är fantastisk och det bästa med dig är att du faktiskt är du <3

    2013-01-14 | 20:40:14
  • Hilda säger:

    Grymt jobbat Erika, så glad att jag fått lära känna dig. Förstod från början att du var en inte bara jävligt rolig och trevlig människa, utan dessutom väldigt vettig och inte som alla andra. Hoppas vi får tillfällen att ses måånga fler gånger innan vi blir gamla och gråa! Pussar <3

    2013-01-14 | 22:33:08
  • Linnéa säger:

    Jisses. Du är verkligen fantastiskt stark, och en jävel på att sätta ord på saker och ting. Keep on walking grymma du <3

    2013-01-15 | 09:57:46
  • Matilda säger:

    Starkt Erika!

    2013-01-21 | 15:39:27
    Bloggadress: http://mkros.blogg.se
  • mia säger:

    att läsa en del av din historia, den ovan, får mig att blir ledsen från hjärtat. förtvivlad nästintill.

    men samtidigt tänker jag att den styrka du ändå besitter. att kunna se på sig själv så objektivt, och ta sig upp, ta sig ur. det är den styrkan vi som föräldrar måste göra allt som står i vår makt för att bygga upp hos våra barn.

    vi behöver ännu mer lyssna, ta in, prata, vara en del av våra barns vardags. anstränga oss till fullo för att se signaler som utåt sett nästan är omöjliga att se. fråga, fråga, fråga.

    tusen tack för att jag fick ta del av en historia jag i vissa avseenden själv känner igen, men framförallt som jag ta med mig i min relation till mitt barn.

    det krävs en oerhört stark inre kraft för att göra det du har gjort. håll koll på den kraften, den kan ta dig hur långt som helst!

    2013-06-05 | 13:45:28
    Bloggadress: http://arstakex.wordpress.com/
  • Fredrich säger:

    Hej gumman, grymt stark och fin historia du har. Känner igen mig jävligt mycket, har liknade uppväxt i Rinkeby. Började med kampsport början på -80 talet för att försvara mig och slå dom som yttrade sig. Helt plötsligt stod man på andra sidan, var inte riktig meningen. Sen har jag ju min dotter som du vet, och när jag läser din historia så har hon gått nästan exakt samma väg. Slagsmål, misshandlar, lite alkohol och nu testat droger. Kommer hem när hon känner för det, sjukt jobbigt för oss och inte mycket sömn i veckorna.
    Är det ok om jag visar Bianca din historia?

    Du är stark, kämpa vidare ❤️

    2016-05-24 | 21:56:54

Kommentera inlägget här: