Erika Fredlund

Vänner och föräldrar - skyddsänglar som bar mig

Kategori: Allmänt

igår hände något jag helst av allt vill glömma nu. Nu, nu, nu.
Jag kunde inte stå, smärtan var total, och jag minns knappt hur det började.

Det jag minns, är att jag inte kunde stå.
Jag var i ett tillstånd där smärtan tog över helt.
Som ett kvinhugg i magen, med en tandad kniv.
Allt svartnade.
 
Mina vänner bar mig genom stan,
som de skyddsänglar de var igår.
De tog hand om mig, såg till att jag
kom till rätt plats, på rätt tid.
De sa att allt skulle bli bra, att jag var stark
 
Min pappa bar mig, 
när jag inte längre hade orken att stå på mina ben. 
Han var där när jag behövde honom som mest.
Min mamma höll om mig hela natten,
sov vid min sida, vakade över mig.
Sa att allt skulle bli bra.
Min pappa klappade mig på huvudet,
sa att han älskar mig, pussade mig på kinden. 
 
Trodde att begreppet "gråta sig till sömns" bara fanns på låtsas.
Men när jag i morse vaknade av min ringande telefon,
och när jag förstod att jag knappt kunde öppna ögonen,
förstod jag även att jag gråtit mig själv till sömns.
 
Gråtsvullna ögon.
 
"Jag låg och klappade tills du slutade gråta och somnade!" - Mamma
 
Jag älskar er, och är så tacksam över att ni var med mig igår.
 
 

Kommentarer

  • hannah nygård säger:

    Ojj vad har hänt gumman? :O //ellis kusin hannah

    2013-08-17 | 12:56:37
  • hannah nygård säger:

    Ojj vad har hänt gumman? :O //ellis kusin hannah

    2013-08-17 | 12:59:59
  • manda säger:

    vad var det som hände då?

    2013-08-17 | 13:07:48

Kommentera inlägget här: