Erika Fredlund

Mitt öppna brev till er, Hovrätten.

Kategori: Allmänt

Hej Hovrätten. 

Jag vet att mitt brev förmodligen bara är ytterligare ett brev som kommer läggas på hög hos er för att sen glömmas bort, men jag tänker inte ge upp det här.

Jag skriver till er med anledning av ert domslut mot den 60 åriga man som slickade en 8 årig flicka mellan benen och sexuellt utnyttjade henne under ett flertal tillfällen, med beskrivningen att det inte var våldtäkt med tanke på att det bara varade i 20 sekunder.
 Jag skriver till er med anledning av vad ni faktiskt lär män i vårt samhälle. 
Jag skriver till er med anledning av den 20 åriga kvinna som blev våldtagen och misshandlad på en efterfest i Örebro. De två männen dömdes av tingsrätten till 2 respektive 4 och ett halvt års fängelse. Då klev ni in, efter överklagan, och dömde den ena till 12 veckors fängelse och den andra friade ni helt. 
Vart hade era domslut varit om det hade handlat om er dotter, ert barnbarn eller någon som stod er nära, som satt där och grät över att dennes liv aldrig mer blir som förut?

Ni ger våldtäktsmännen ert godkännande om att det här beteendet är okej. Det är ni som får tjejer att sluta bära kjol, att sluta dricka alkohol och det är ni som får kvinnor i alla åldrar att känna sig osäkra. 
Varför köper kvinnor en T-shirt med trycket "Jag vill inte knulla, tack för visad hänsyn" och varför har tjejer armband där det står "tafsa inte"? 
Varför bär inte männen istället en T-shirt med trycket "jag är ingen väldtäktsman" och varför har inte killar armband där det står "jag tafsar inte"? 
Varför? Det ska jag svara er. Med tanke på det rättssystem som vi besitter i Sverige, där ett skattebrott är högre på straffskalan än ett våldtäktsbrott, så väljer kvinnor istället att försöka göra något själva. Och att kvinnorna tror att ansvaret ligger hos dom, är på grund av er. 
Om en kvinna beter sig, om hon inte flirtar, om hon säger nej - då, då har hon alla chanser i världen att inte råka ut för detta. 

Har ni blivit utsatta för brott? Känner ni någon som blivit utsatt för våldtäkt? 
Jag har valt att aldrig kalla mig själv för våldtäktsoffer, men jag är ändå en av dom. En av dom som fått genomlida den skammen, den otryggheten och den maktlösheten. Den förnedringen och även den vetskapen om att den mannen tog ifrån mig något som aldrig mer kommer bli sig likt - tilliten. Men precis som många andra jag känner, som fallit offer för detta, avstod jag från att anmäla. Då ni i majoriteten av fallen väljer att bortse från tingsrättens straff, och då ni i majoriteten av fallen antingen friar eller sänker. 

Man säger alltid att ett nej är ett nej. Men det ni inte verkar förstå, är att våldtäktsmännen inte bryr sig. Vill de ta del av en människas kropp, så gör de det, vad hon är säger. 

Jag vet att man inte får tappa debatten helt. Jag vet att ensamma män också blir utsatta för våldsbrott, i form av misshandel, rån och dylikt. Jag vet det, och dom ska inte heller behöva gå ut och känna sig otrygga oavsett klockslag. 
Och för männen gäller samma sak - ett nej är ett nej. Men när en man säger nej, är sannolikheten större att det faktiskt ger resultat, till skillnad från när en kvinna säger det.  

Vad jag vill komma fram till är detta: 
Ni ger i många fall kvinnorna ytterligare skäl till att vara oroliga, och det gör ni när ni väljer att fria oavsett hur mycket bevisning ni har. Och jag vill veta varför ni gör det. 
Kära hovrätten, låt mig behålla min integritet. Låt mig känna att min kropp är min, och ingen annans att ta del av - när jag inte vill. Och snälla, låt mig få leva mitt liv utan att behöva känna mig rädd eller orolig. 

Med vänlig hälsning, Erika. 

Ett öppet brev

Kategori: Allmänt

 

I samma sekund som jag pussade på dig och sa "sov gott Burri", så förstod jag att det skulle vara den sista gången jag såg dig.Det var den sista gången jag skulle få hålla dig i min famn, känna din värme. Det var även den sista gången jag skulle få viska att jag älskade dig. 

Det är nog många som inte förstår kärleken jag känt för dig. Som inte förstår känslan jag känner över att du är borta. Och det är nog inte heller många som förstår den saknaden och tomheten jag känner inombords när jag tänker på dig.
När veterinären sa "det kan komma en nervryckning, eller ett andetag. Men jag har lyssnat på Busters hjärta, och Buster finns inte med oss längre" - då hyperventilerade jag i en ren panikångest. Jag ville inte släppa dig, jag ville inte gå.
Jag ville inte sluta hoppas på ett mirakel, jag ville inte sluta tro att allt skulle bli bra. Jag ville inte förstå att var borta.
Jag ville inte lämna dig på golvet, jag ville tro att du bara sov. Att du snart skulle vakna och le på ditt speciella vis.
Du vet kvinnan som kom ut med valpen när vi stod och väntade på sköterskan? Den kvinnan hatar jag. För hon såg så lycklig ut med sin nyfunna vän, som hon får spendera ca 12 år med. Och där stod jag, med smärtan i kroppen och vetskapen om att dina 13 år var förbi.

Du var klumpig och du var lat. Det var ju inte direkt dig man tog ut på en powerwalk. Men du var du, du var den vi skrattade åt, sen dag ett. Du var den som alltid välkomnade mig hem med ett ca 10 minuters konstant skall. Du var den som oftast låg i sängen, och när man kröp ner bredvid ville du alltid ligga nära. Du var den som ibland böjde huvudet och log med tänderna, så att vissa trodde du var arg. Du var den som alltid rullade när var trött och som alltid la dig ner raklång när du inte fick gå dit du ville.

Du måste ha varit rädd, livrädd. För sprutorna, för mitt hyperventilerande och för mammas tysta gråt när hon försökte hålla det inne. Pappa var inte där - det gick inte. Men det betyder inte att han inte älskade dig, för det gjorde han. Mer än du förstår. Victoria kom ju innan, och ni fick säga hejdå emellan hennes tårar. Du fick pussa på Diesel en sista gång.

På något sätt var det som att du visste något vi inte förstod - att du var redo. Du var redo att släppa taget, du var redo att träffa Zorro igen. Och hur mycket det än smärtar, så vet jag att det var rätt. Du var mer redo än vad vi var. Du var redo att somna. Att slippa smärta. Du var redo att inte känna. Och det var du värd.

I samma sekund som jag pussade på dig och sa "sov gott Burri", så förstod jag att det skulle vara den sista gången jag såg dig. Men jag förstår också nu att du var redo för nästa liv. Någonstans, återförenad med din bästa vän.
1 dag utan dig har gått - men för mig känns det som så mycket längre.
Jag älskar dig, så otroligt mycket.
Sov gott Burri. Vi ses snart igen!

 

 
 

Min familj

Kategori: Allmänt

Många föräldrar hade nog gett upp. Många hade nog suckat och känt att bristen på hopp tog över. Många hade nog slutat kämpa, och vissa hade kanske lämnat över ansvaret till socialen eller till polisen. 
Men inte mina föräldrar. Inte min familj. 

För mig har det aldrig handlat om en dålig uppväxt eller en tragisk händelse i livet. För mig har det aldrig handlat om saknaden efter en förebild eller en taskig relation. För mig handlade det om revolt. Jag fick alltid det bästa, och även om mina föräldrar ofta hade det jobbigt så satte de alltid mig och min syster i första hand. Det existerade inget annat i deras ögon. Det fanns ingenting annat som betydde något. För de var blodet tjockast och för de är familjen det viktigaste i en människas liv. Det är med ett tungt hjärta och gråten i halsen som jag tänker tillbaka på de åren då jag valde att frysa ut dom. De åren då jag valde att hata, trakassera och hota dom. De åren då jag hade fler samtal med poliser än med dom. De åren då jag ofta sket i att komma hem på kvällarna, och de åren då jag aldrig sa att jag älskade dom. (Idag kan jag inte ens somna om jag inte har fått säga att jag älskar dom.) 
För mig var vännerna då viktigare än familjen. Blodet var inte tjockare än vattnet. Och i mina ögon var mina vänner min familj, de jag trodde skulle ha min rygg vad som än hände. 
Jag slog min syster, med vår hunds kedjehalsband. Jag talade om för henne dagligen hur mycket jag hatade henne. Hon stack, ville inte bo hemma. Hon var rädd för mig. Rädd för vad jag kunde tänkas göra. Mina aggressioner tog ofta över. Jag hotade min mamma att döda henne, och jag smällde igen dörrar i deras ansikten. Familjeterapi, BUP, en trasig mamma, en trasig pappa. 

Föll de isär? Gav de upp? Nej. Deras dagliga kämpande gjorde mig till den jag är idag. Deras vilja att jag skulle överleva blev större än något annat. Deras kärlek för mig minskade aldrig, vad jag än utsatte de för. Deras kärlek slutade aldrig slå, även när jag dagligen visade de att jag inte förtjänade den. 

Victoria. Det är med tårar i ögonen som jag tänker tillbaka på vad jag orsakat i ditt liv, och hur illa jag har gjort dig. Förlåt. Jag älskar dig, mer än du någonsin kommer att förstå. 

Pappa. Förlåt för allt jag lät dig gå igenom. Du som alltid håller huvudet högt. Jag har ärvt så mycket från dig. Mitt temperament, mitt sätt att uttrycka känslor (som inte alltid är de bästa sätten). Jag älskar dig, för alltid. Min krigare. 

Mamma. Allt du gått igenom, allt du har stått ut med. Jag gjorde dig sjuk, och jag var blind. Att en så liten kropp kan ta så mycket som du har behövt genomgå. Tack, för att du valde att stanna och förlåt för allt de negativa jag bidrog med. Du förstår inte hur mycket jag älskar dig. 



We should dance our troubles away

Kategori: Allmänt

Efter gårdagens inlägg ramlade respons in. Jag skrev bra, jag var fantastisk och jag var grym. Även om de orden är helt otroliga att få, och även om jag blir lycklig enda in i själen över att folk la ner tid på att läsa det jag hade att säga, så kände jag mig ändå inte riktigt klar. Men efter min promenad med syster och hundar så kändes livet lite enklare. Ni vet, en syster är en frizon där man får andas ut. 

Just nu går jag runt dansande hemma och städar. Kände att jag var tvungen att göra någonting för att sysselsätta min uttråkade kropp. 
Mamma var idag hos läkaren, blev sjukskriven i två hela veckor pga sin dåliga rygg. Nu är hon pumpad på morfintabletter och hon är även hon uttråkad. 



 

Tjockisen

Kategori: Allmänt

Allt fler har hakat på trenden som består av träning, hälsa och viktnedgång. Instagram-konton, hashtags som aldrigvila och bringfit. Hyllningar och tips. Matbilder och muskler. Jämförelser, redigeringar, filter och selfies. 
En ständig tävling om vem som ser bäst ut i yogabyxor. En ständig hets och en ständig press att alltid prestera snyggt och bra framför en kamera. Spendera timmar på gymmet för att få en bra bild, filma och klippa ihop.  
Trots att träningen bidrar till ett bättre leverne och ett sundare liv, så har dock träningen en baksida som inte alla vet om. En baksida som inte består av hyllningar och kärlek till gymmet. 

Hur jag ska förklara är oklart, då jag själv är så ny inom området. Men då jag själv har sett den mörka baksidan av träningen så känner jag att det är ett bra tillfälle att ta upp det, och att ärligt och naket berätta om saken. 

Som ni alla vet var min smalaste period då jag kom hem från min vistelse i Spanien. I Spanien såg dagarna ut på det sättet att jag och Erica promenerade ca 30 minuter i uppförsbacke till skolan på morgnarna, 30 minuter hem. På eftermiddagarna var det samma promenad upp för att damma av ett svettigt gympass vid skolan, och sen dessa 30 minuter hem igen. Jag var som sagt i min smalaste form då, när pappa knappt kände igen mig på Arlanda och då familjen var orolig för mig. Jag bröt ihop varje dag hemma, med känslan av att min spegelbild visade en tjockis. Jag orkade inte gå ut, jag stannade hellre hemma. Jag ville inte möta folk, jag tränade inte. Jag grät. Jag föll ihop i min mammas armar i ren förtvivlan över att jag var tjock, samtidigt som hon grät över att jag var på väg att bli sjuk. Sjuk som i anorektisk. Min personliga tränare, Lovisa, tog denna period väldigt seriöst och pratade med mig ofta om att mitt beteende var tvunget att brytas så fort som möjligt. Min syster skällde ut mig, en dag när jag orkade ta mig ut på en promenad med henne. Hon bankade liv i mig, sa som det var och fick mig att vakna upp. Fick mig att förstå vart jag var på väg. Den dagen grät jag också, men den dagen grät jag för att jag visste att jag skulle rädda mig själv. 
Jag tog mig upp, på mina svaga ben, pallrade mig till gymmet och började bygga upp mina muskler igen. Dag för dag, steg för steg. Framåt, utan en tanke på att se tillbaka på det gamla. 

Jag var tvungen att förstå vad jag gjorde med min kropp, och vad som hände med mitt psyke under tiden. Jag kollar mig i spegeln just nu, och inspekterar mina muskler. Konturerna på mina ben, en rumpa, stora armar med synliga muskler, en rygg som går att flyga med. Och jag är stolt. Jag känner mig inte tjock, jag känner mig inte bulkig. Jag känner mig som mig. 
 
Jag gör inte det här för någon annans skull. Jag vill inte tillfredsställa någon annan. Vad andra tycker angår inte mig. Jag vill vara jag, träna för att jag vill och vara snygg för att jag själv vet att jag är det. Det måste ni förstå! 

Ställ dig framför spegeln, och förstå att den kroppen du har, är det vackraste som finns. Se på dig själv, och inse att du är du, och att ingen kan ta det ifrån dig. 
 
Träningen kan gå överstyr, det har jag bevittnat på tre olika håll. Men man måste själv förstå det, och man måste själv veta om att det händer. 
Man får ställa sig frågan "Är det värt det?" 


Söndag

Kategori: Allmänt

Goddag!
Hela denna vecka och helg har gått åt till att träna och jobba och kommande vecka har precis samma upplägg.
Har alltså inte tid för annat än sova, äta, jobba, träna.
Men jag klagar inte. Aldrig!
Det är detta liv jag har valt att leva, och då kan jag inte bromsa.

Superset

Kategori: Träning

Okej. Extremt länge sen jag skrev något över huvudtaget! Varför? Det har varit pendlande till och från om huruvida bloggen ska få vara kvar eller ej. Som så många gånger förut. Men än är jag kvar, och planerna är att stanna! 

Jag kör på för fullt med träningen fortfarande, som säkert många vet. 
Ligger kvar på min jämna vikt, pendlar något kg upp eller ner. 


 Det går bra, och allt syns! 
Tack för ert tålamod. 

på banan igen

Kategori: Allmänt

Jag ska inte lova att jag kommer hålla det, men jag ska försöka börja blogga på riktigt igen. Om träningen, livet och allt där emellan.
Vad säger ni?
Nu kör vi.

Då aggressionen får ett ansikte

Kategori: Allmänt

Jag vet gott och väl,
hur det känns att bli stampad på.
Hur det känns att vara hatad,
fruktad.
Stampar man på mina vänner,
får man ta de konsekvenserna
att jag stampar tillbaka,
med en hårdare sula än ni räknat med.

Det finns inte något,
som jag avskyr mer än översittare.
Mobbare. Hatare.

När aggressionen får ett ansikte,
kommer siluetten av mig fram.
När aggressionen får ett ansikte,
ser man klart och tydligt att det är jag.

-

Kategori: Bilder

Killar, nu är det ju inte så att förståelsen och känslan för läktarkultur, fotboll och supporterskap sitter i snoppen, hur gärna ni än vill att det ska vara så!
 
 

"tjejer borde inte gå på fotboll"

Kategori: Allmänt

Fått höra och har fått se, så många gånger nu, hur folk påstår att tjejer inte borde stå på läktaren. Tjejer borde inte få ta del av den fantastiska läktarkultur som finns, och tjejer går bara på fotboll för att se på killar. 
Har ni någon gång tänkt på att vi tjejer kanske också är uppväxta med fotbollen, och att killar inte är de enda som kan vara intresserade av sport?
Jag har dyrkat fotboll sen barnsben och jag har spelat en och annan sport. Min pappa introducerade fotboll för mig, och jag har sen liten haft det i hjärtat. 
Ska jag bannlysas på grund av att jag är tjej? Ska jag inte få stötta ett lag för att jag har en fitta där nere istället för kuk? Ska jag inte kunna bränna en bengal om jag vill, för att mitt huvud inte är rakat?
IDIOTI. 
Läktarkulturen, är vad jag vet, inte baserat på kön. Det är baserat på kärlek till ett lag. 
De idioter som påstår annat, kanske borde lägga sin läktarbiljett på hyllan och släppa fram folk som väljer att se det hela på rätt sätt. 
 
Ni undrar varför jag är där, varför jag skriker mig lika hes som alla andra, och ni säger att jag inte hör hemma där.
Jag säger: FUCK YOU. 
Jag står vart fan jag vill, jag bränner allt jag kommer över om jag vill, jag skriker så högt jag kan om jag vill. Och jag tänker inte låta mig tryckas ner av ert könsrelaterade jävla skitsnack. 
Ni är, vad jag kallar, patetiska. 
 
Frågan är nu: Vi stöttar samma lag, går på samma matcher, sjunger samma sånger. Är det min brist på kuk som gör att ni nedvärderar min prestation? Jag tar i mer än de flesta av er, som har mage att sitta och kommentera mitt och de andra tjejernas jobb på läktaren. 
 
"Ni är patetiska"
"tjejer på fotboll? HA. Det är killarna de är ute efter"
"rosa fluff hör inte hemma här"
Jag vet, till skillnad från de flesta av er, vad fotboll är. 
Jag ställer mig inte på läktaren, för att hota att döda domaren om han gör fel. Jag ställer mig inte på läktaren för att sen sitta på internet och smutskasta andra. Jag ställer mig inte på läktaren för att bråka, skrika könsord eller säga hur dumma i huvudet bortaklacken är. 
JAG, till skillnad från många av er, är där för att visa min kärlek till ett lag som alltid har betytt något.
JAG, til skillnad från många av er, är där för att jag älskar läktarkulturen och allt runt omkring. 
Tifon, flaggornas dans, publikens sånger, känslan när exakt allt hår på kroppen står upp.
Håll käften med ert snack om att jag inte borde stå där jag står. 
Jag har min anledning, precis som alla andra. 
Och trots att jag är kvinna, och inte man, hör jag hemma, på just den platsen. 
Den platsen där jag är van att stå. 
 
 
Jag står kvar, på MIN plats, så vill ni yttra eran äckliga åsikt om att jag inte borde stå där, kom gärna fram. 
Vem vet, er kuk kanske blir sparkad rakt upp i magen då, och då kan jag stå där och säga att ni inte längre är välkomna till arenan. 
 
 

Vänner och föräldrar - skyddsänglar som bar mig

Kategori: Allmänt

igår hände något jag helst av allt vill glömma nu. Nu, nu, nu.
Jag kunde inte stå, smärtan var total, och jag minns knappt hur det började.

Det jag minns, är att jag inte kunde stå.
Jag var i ett tillstånd där smärtan tog över helt.
Som ett kvinhugg i magen, med en tandad kniv.
Allt svartnade.
 
Mina vänner bar mig genom stan,
som de skyddsänglar de var igår.
De tog hand om mig, såg till att jag
kom till rätt plats, på rätt tid.
De sa att allt skulle bli bra, att jag var stark
 
Min pappa bar mig, 
när jag inte längre hade orken att stå på mina ben. 
Han var där när jag behövde honom som mest.
Min mamma höll om mig hela natten,
sov vid min sida, vakade över mig.
Sa att allt skulle bli bra.
Min pappa klappade mig på huvudet,
sa att han älskar mig, pussade mig på kinden. 
 
Trodde att begreppet "gråta sig till sömns" bara fanns på låtsas.
Men när jag i morse vaknade av min ringande telefon,
och när jag förstod att jag knappt kunde öppna ögonen,
förstod jag även att jag gråtit mig själv till sömns.
 
Gråtsvullna ögon.
 
"Jag låg och klappade tills du slutade gråta och somnade!" - Mamma
 
Jag älskar er, och är så tacksam över att ni var med mig igår.
 
 

Låt mig presentera: Calista

Kategori: Allmänt

Calista betyder "den vackraste", och det är just vad hon är. Calista blev inte bara ett offer för kamphundsindustrin och dess brutala handlingar. Hon fick sina öron avslitna i ett hundslagsmål, där människor, för fega för allt annat, lägger pengar på den hund de tror vinner. Hon fick utstå en smärta som inget levande ting borde utstå, någonsin. Kamphundsindustrin byggs upp enkelt, och det har jag delat med mig av förut. Citerar mig själv, då jag skrev
"En hund föds aldrig till kamphund, hur mycket man än tror det. En kamphund skapas på ett sätt, som jag nu tänker berätta för er.
Från och med att hunden är valp, börjar ägaren att nypa hunden i läppen, så att den visar tänderna. När hunden väl gör det, blir det belönad med godis och beröm. Detta fortsätter ett tag, tills valpen har lärt sig att den, så fort den visar tänderna, blir belönad. Därefter presenteras valpen inför en större, redan "tränad" hund, som i sin tur får attackera och bita valpen, tills den förstår att den måste kämpa tillbaka om den inte ska dö. Även då, när den börjar kämpa tillbaka, blir den belönad.
Efter det, kommer ägaren hem med antingen en kanin eller en höna, som han/hon sedan binder fast i ett träd. Valpens uppgift är sen att döda det fastbundna djuret. Denna process fortsätter, och med hjälp av berömmen från ägaren, har denna valp alltså inte lärt sig annat än att döda."
Calista blev utsatt för detta. Men det ni kommer läsa nu är vidrigare.
Calista blev inte tränad till att bitas, hon tränades inte till att döda. Hon sattes i en ring, med hetsande människor runt omkring sig, där hon sedan skulle vara byte för den redan tränade hund hon skulle möta. Hennes ägare, hade alltså inget hjärta, inga känslor, när denne lät henne befinna sig på den platsen.
Det som kom till Calistas räddning, var djurpoliser. De fann henne, så pass illa skadad, att de inte trodde att hon skulle överleva en natt till. Hennes fall kallas för "det mest akuta fallet på länge". Hon hade dumpats på en övergiven trädgård, då hon, efter hundslagsmålet, inte var värd något längre. Hon hittades, blev omhändertagen. Hon var mager, uttorkad, skadad, hade infektioner i öronen. Men alla vägrade sluta kämpa för henne.
Idag, är Calista återställd, och för hennes eget bästa är jag glad över att hundars minne inte är lika starkt som människans. Hon har glömt bitar av det som hänt henne, medan hennes ägare för alltid kommer att behöva leva med det denne utsatte henne för.

Vart finns hjärtat? Lika mycket som folk strävar efter mänskliga rättigheter, strävar jag efter djurens rättigheter.
När jag ser in i ögonen på ett djur, är det inte ett djur jag ser.
Jag ser ett levande ting.
 
Jag ser en vän.
Och jag känner en själ.
 
 
 
 
 
 
 

instagram

Kategori: Allmänt

ni har väl inte missat mig på instagram? uppdaterar där oftare än här! :)

Till Elli - Du kan gå din egen väg

Kategori: Allmänt

Om jag kunde ge dig något skulle jag ge dig allt det fina
Om jag kunde hålla dig borta från allt som gör ont
 
Du är en av få, som förstår mig.
Allt jag går igenom.
Dömandet finns inte,
i din värld.
Man får vara sig själv,
och det tackar jag dig för.
 
Du är värd det bästa,
du måste fan fatta det.
Oavsett svek,
och idiotiska förklaringar,
så är du den vackraste som finns.
 
Du av någon.
Du av någon,
borde veta det.
 
Du kan gå din egen väg,
du kan bestämma din framtid.
Och jag vet, att du kommer göra rätt val.
 
Jag älskar dig, 
Om jag kunde ge dig något skulle jag ge dig allt det fina
Om jag kunde hålla dig borta från allt som gör ont